West Bromwich Albion deltog i sin sjunde FA-cupfinal, men den allra första som spelades på Wembley. Trots detta var man långtifrån favoriter i finalen 1931 mot lokalrivalerna Birmingham City.
Det var nämligen som så att West Bromwich var ett division 2-lag medan Birmingham spelade i högstadivisionen. Dock gick det väldigt bra för West Bromwich den här säsongen och möjligheten till uppflyttning levde i allra högsta grad när laget gjorde sig redo för FA-cupfinalen. Annars hade fotbollssäsongen 1930-31 sett Arsenal bli krönta till mästare och Aston Villa – som kom tvåa – slå ett präktigt målrekord.
Vägen mot finalen hade också varit förtroendeingivande för West Bromwichs del. Det hade visserligen krävts en tredje match för att avgöra mötet med Charlton i den första omgången. Men efter den matchen rullade det på ganska smärtfritt. Man slog Tottenham och Portsmouth med 1-0 innan ytterligare ett omspel krävdes för att slå ut Wolverhampton. Väl framme i semifinalen lyckades man besegrade Everton med 1-0. The Toffees var även konkurrenter till West Bromwich i andradivisionen och ledde tabellen tämligen överlägset inför lagens möte i FA-cupen.
En spelare som ofta var tungan på vågen för West Bromwich under vägen mot FA-cupfinalen var anfallaren W.G Richardson som allt som oftast hamnade i målprotokollet. Hans fullständiga namn var William Richardson där G:et i förkortningen stod för smeknamnet ”Ginger”. Richardson var en otroligt vass avslutare som fortfarande innehar rekordet i Guiness Rekordbok för fyra gjorda mål på kortast möjliga tid – dessa gjorde han inom loppet av fem minuter mot West Ham United i december 1931.
Finalen på Wembley skulle, i vanlig ordning, locka till sig storpublik. Närmre 93,000 åskadare hade tagit sig till denna klassiska arena, i slutet av april 1931. Faktum är att West Bromwich mottog över 80,000 biljetterförfrågningar inför finalen och det var en strid ström av supportrar som reste med tåg ifrån Birmingham. Men trots att detta var ett rivalmöte uppstod inga oroligheter runt om arenan eller på vägen hem ifrån London efteråt.
Innan matchen drog igång sjöngs det gemensam allsång inne på Wembley ledd av T.P. Ratcliff och ackompanjerad av den kungliga orkestern. Gamla goda låtar som ”Daisy Bell”, ”John Brown’s Body” och ”Poor Old Joe” sjöngs ifrån läktarna i en skön samstämd kör som fått vilken dirigent som helst att röras till tårar. När lagen väl äntrade planen kunde man skönja att båda två ställde upp i den klassiska 2-3-5-formationen.
Redan efter sex minuter av matchen nickade Bob Gregg in en frispark ifrån Jimmy Cringan som skulle inneburit 1-0 för Birmingham, men dessvärre för deras del vinkade domaren av för offside. Istället tog West Bromwich ledningen, halvvägs in i den första halvleken, genom W.G Richardson. Ett fint inlägg ifrån Joe Carter hittade, efter många om och men, in till Richardson som kunde trycka dit ledningsmålet. Birmingham pressade sedan på för ett kvitteringsmål innan halvlek, men West Bromwich kunde hålla undan och gick in till halvtid i ledning. Dock dröjde det inte länge, i den andra halvleken, innan Joe Bradford fixade kvitteringen för Birmingham. Men glädjen blev inte långvarig då West Bromwich, omgående, lyckades ta ledningen igen – även denna gång genom W.G. Richardson.
Birmingham försökte få till ytterligare en kvittering men det gick inte och i slutändan vann West Bromwich fullt rättvist. Birmingham-spelaren, Archie Taylor, sa själv efter finalen att West Bromwich var värdiga vinnare och kontrollerade bollen på ett bättre sätt än vad dom själv gjort. Dom nykrönta mästarna tog en tur till Madame Tussauds, där två figurer föreställande lagens respektive kaptener fanns utställda, innan dom tog med sina fruar på shoppingturer runt om i London.
Tidningen, Birmingham Mail, var efter matchen imponerade över både supportrarnas – och spelarnas uppförande. Man skrev bl.a. att Birmingham hade accepterat det bortdömda målet utan att klaga det minsta hos domaren och att matchen, rakt igenom, hade visat prov på bra – och sportsligt uppförande ifrån båda lagen.
FA-cupsegern var inte det enda som West Bromwich hade att glädja sig åt denna säsong. Man ordnade dessutom uppflyttning till högstadivisionen och fullbordade därmed en väldigt udda dubbel. Detta var – och är fortfarande den enda gången i historien som ett lag vunnit FA-cupen och nått uppflyttning ifrån Division 2 under samma säsong i England.
fotbollshistoriabyoskar.wordpress.com 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.