1901 – året då Tottenham blev historiska

Sandy Brown skickar in det sista målet i en lång turnering där han varit inskriven i målprotokollet under samtliga omgångar. Som kronan på verket blir Tottenham historiska som den första föreningen utanför högstadivisionen i Football League att bli mästare i FA-cupen någonsin – en merit som står sig än idag.

Tottenham hade grundats, ungefär 20 år innan denna historiska final 1901, av ett gäng ungdomar med Bobby Buckle i spetsen. Killarna fick hjälp av den lokale prästen att organisera upp föreningen och John Ripsher blev därmed också klubbens första president samt investerare. I egenskap av prästyrket hade han dessutom ett visst inflytande på lokalbefolkningen i området – något som knappast var en nackdel för föreningen.

1895 blev Tottenham professionella och lite drygt tre år senare skrev man kontrakt med John Cameron som sin nye tränare. Cameron hade varit en fin spelare i inledningen på fotbollens existens och hade vid denna tidpunkt gett sig in på tränarbanan – även om han inledningsvis i Tottenham agerade som en spelande sådan.

Året efter att Cameron skrivit på som tränare vann Tottenham Southern League och man tillhörde då toppskiktet bland klubbar ifrån södra England. Det ska noteras att även fast Tottenham blev professionella i slutet av 1800-talet ansågs Southern League vara en amatörliga i jämförelse med Football League där dom stora jättarna drabbade samman.

Vägen till finalen av FA-cupen 1901 var långtifrån spikrak för Tottenhams del. Men en sak som som var genomgående i samtliga omgångar var att en viss spelare vid namn Sandy Brown gjorde mål i samtliga omgångar. Hans fullständiga namn var Alexander White Brown, men kallades för Sandy, och totalt gjorde han 15 mål under Tottenhams succéfyllda väg mot titeln.

Sandy hade kommit fram som en lovande ungdomsspelare i den skottska klubben Glenbuck Atheltic. Där fick han också smeknamnet ”Glenbuck Goalgetter”, vilket vittnar om att hans sinne för mål redan fanns på den tiden. Via A-lagsfotboll i skottska St Bernard’s tog Sandy språnget över till England för spel i Preston samt Portsmouth innan han tillslut hamnade i Tottenham.

I första rundan av FA-cupen säsongen fick Tottenham ta sig an Preston som varit ett storlag i England under dom inledande decennierna av fotbollens existens. Bl.a. hade man blivit historiska när man vann dubbeln säsongen 1888-89. Tottenham fortsatte, efter segern mot Preston, med att besegra Bury och Reading innan man skulle ta sig an West Bromwich Albion i semifinalen.

West Bromwich var ett högt ansett lag i slutet av 1800-talet. Förutom att man var ett av lagen som deltog i tidernas första säsong av Football League vann man dessutom FA-cupen 1888 samt 1892. Men mot Tottenham, i semfinalen 1901, hade man inte en chans. Spurs vann med 4-0 och blev klara för sin första FA-cupfinal någonsin.

Sandy Brown gör det avgörande målet i FA-cupfinalen 1901.

I finalen väntade ytterligare ett storlag i form av Sheffield United. Runt denna tid var man förmodligen det bästa laget i England och med tanke på att man kom ifrån den högt ansedda Football League och skulle möta ”amatörerna” i Tottenham var man solklara favoriter inför finalen. Att amatörerna ens skulle ha en gnutta chans mot stjärnorna i Sheffield United fanns inte på kartan hos Englands ledande sporttidningar.

I Sheffields lag återfanns bl.a. den karismatiska målvakten William ”Fatty” Foulke, lagkaptenen och mittfältsstjärnan Ernest Needham samt anfallsesset Fred Priest. Det var också Priest som gav Sheffield ledningen i finalen som traditionsenligt spelades på Crystal Palace i London. 111,000 betalande åskådare hade tagit sig till matchen men publiksiffran var, av allt att döma, ännu större då många utan biljett lyckades klättra in på arenan. Detta var den dittils högsta publiksiffran någonsin kring en fotbollsmatch i världen och det var onekligen upplagt för en fotbollsfest i London.

Efter Fred Priests öppningsmål kämpade sig Tottenham tillbaks in i matchen och kvitteringen kom efter 23 minuter genom, den alltid lika pålitliga, Sandy Brown. Det var också samme Brown som skulle ge Tottenham ledningen i inledningen på den andra halvleken. Knappt hade dock supportrarna till Spurs hunnit jubla innan domaren dömde mål för Sheffield United till oavgjort 2-2. Detta skulle dock bli ett kontroversiellt domslut då det i efterhand har bevisats att bollen gick på utsidan av stolpen och inte in i mål. På den tiden fanns inte nät i målen och därför fanns också risken att domaren kunde göra en sådant fatalt misstag. Detta var också den allra första FA-cupfinalen som filmades av Pathé Ness.

Efter 30 minuters förlängning var lagen fortfarande omöjliga att skiljas åt och därför blev det ett omspel en vecka senare. Detta års final på Crystal Palace hade dock blivit en stor succé på många sätt. Tack vare den stora publiktillströmmningen hade organisatörerna sålt stora mängder mat och dryck kring arenan. Däribland återfanns bl.a. 6,000 fläskpajer, 24,000 scones och 6541 liter mjölk.

Finalmatch nummer två spelades på Boltons hemmaplan Burnden Park och lockade, av förklarliga själ, inte alls till sig lika stora folkmassor som den första finalmatchen. Knappt 30,000 åskådare tog sig till den anrika arenan och dom fick se en minst lika fartfylld match som den under föregående veckan.

Återigen tog Sheffield United ledningen genom Fred Priest, men detta skulle visa sig vara allt annat än Sheffield Uniteds eftermiddag. Istället skulle först den spelande tränaren John Cameron kvittera för Tottenham innan Tom Smith gav Spurs ledningen med mindre än femton minuter kvar av matchen. När det sedan endast återstod några fåtal minuter av finalen ville Sandy Brown få det sista ordet. Precis som i samtliga omgångar fram till finalen skulle anfallsstjärna lyckas göra mål.

3-1 innebar att Tottenham bärgade sin första FA-cuptitel någonsin, samt att man blev unika med att vara det enda laget utanför Football League, som vunnit turneringen.

Sandy Brown var en bärande pjäs i detta Tottenham-lag.

Symbolen för detta succéfyllda lag blev Sandy Brown. Men trots sina framgångar i Tottenham gjorde han enbart en landskamp för sitt Skottland. Den kom 1904 i en förlustmatch mot England med 1-0. Sandy hade också blivit uttagen till matchen mot England 1902, men eftersom läktarna rasade och flertalet människor dog i en av tidernas först läktarkatastrofer, har denna landskamp stuckits ifrån protokollet.

Hursomhelst var Sandy Brown en otroligt begåvad fotbollsspelare som blev ikonisk när amatörerna i Tottenham besegrade storfräsarna ifrån stålstaden Sheffield.

”Syd King är West Ham och West Ham är Syd King”

Citatet kommer ifrån en lokaltidningen i London under början av 1900-talet och beskriver ganska bra hur inflytelserik Syd King var i West Ham vid denna tidpunkt.

King föddes 1873 i Chatham, Kent. Som spelare var han en ganska duglig sådan och tillhörde först Northfleet innan han flyttade vidare till New Brompton. Men det var tiden efter detta som skulle komma att forma resten av hans liv.

1899 gick han till Thames Ironwork, som sedermera blev West Ham United något år senare. Här spelade han fram t.o.m. 1903 och totalt blev det 59 ligamatcher samt 7 matcher i FA-cupen. King var en del av det West Ham-laget som slutade fyra i första divisionen av ”Southern League” 1902.

Efter spelarkarriären fick King omgående en roll i West Ham som ”Club Secretary” men tjänsten innebar egentligen att han skötte såväl värvningar som laguttagningar. Under Kings ledning skulle West Ham, som förening, utvecklas något enormt. Inledningen som klubbens ledande man började dock en aning kärvt för Kings del. Klubben hade stora ekonomiska problem eftersom publiken sällan hittade till Memorial Grounds där West Ham spelade sina hemmamatcher. Det fanns nämligen ingen järnvägsstation i närheten vilket gjorde arenan svåråtkomlig.

Kings uppgift blev att hitta en ny hemmaplan till West Ham som skulle bli mer ekonomiskt gynnsam. King var en karismatisk – och passionerad herre som hade stora idéer kring hur fotbollen skulle utvecklas. King gick aldrig någonstans utan sin hatt och innehade dessutom en präktig mustasch som borde fått dom flesta celebriteterna vid denna tidpunkt att bli gröna av avundsjuka. Det hjälpte honom mycket i förhandlingarna med diverse sponsorer och investerar att han hade haft en bra utbildning som ung och kunde föra sig verbalt i lite finare sammanhang. Tillslut lyckades King förhandla sig till marken där Boleyn Ground – mest känd som Upton Park – byggdes på.

1919 gick West Ham med i den nationella Football League efter att tidigare varit med i den lägre ansedda ”Southern League”. Samtidigt firade King 20 år i West Ham och för detta fick han en bonus på 1500 pund vilket var en väldigt hög summa pengar på den tiden. Den går t.ex. att jämföra med hans veckolön på 10 pund. King lyckades med en ganska sensationell försäljning när han sålde Syd Puddefoot till Falkirk för 5000 pund. Även för detta fick han en ansenlig summa pengar. Supportrarna blev både chockade och en aning förbannade över försäljningen av Puddefoot. Han var trots allt lagets i särklass bästa spelare och hade gjort över 100 mål på lite drygt 190 matcher.

Men Syd King gjorde inte enbart succéfyllda försäljningar. Han värvade också in flertalet spelare som skulle komma att bli legendarer i klubben och dessutom engelska landslagsmän. Bland dessa stjärnsspelare återfanns Jimmy Ruffell, Ted Hufton och Vic Watson som alla kom att bli bärande spelare för West Ham under 20-talet.

1923 hjälpte tränaren sitt West Ham till FA-cupfinalen mot Bolton – en match som man dessvärre förlorade med 2-0. Men vägen till finalen hade bjudit på flera minnesvärda segrar, däribland semifinalen mot Derby County. Den matchen vann West Ham med 5-2 och Daily Mail skrev efteråt ”att West Ham har aldrig spelat så vacker fotboll tidigare som man gjorde i matchen mot Derby County”.

Charlie Paynter tillsammans med Syd King.

Samma säsong blev West Ham också uppflyttade till högstadivisionen. Fyra år senare nådde man sitt bästa resultat hittills i Football League när man kom på en sjätteplats. Men exakt hur mycket som Syd King hade med laguttagningarna att göra kan diskuteras. Enligt Jimmy Ruffell var det istället Kings högra hand, Charlie Paynter, som stod för det taktiska kunnandet i föreningen.

”Syd King var en bra manager men han lämnade mycket av det vardagliga arbetet till Charlie Paynter. Det var Charlie som vi spelare pratade mest med. King var mer för att göra värvningar och få hit dom bästa spelarna till West Ham”.

Men trots framgångarna varade inte lyckan för evigt, varken för klubben eller Syd King personligen. Visserligen blev han en officiell delägare av klubben 1931 men året efter blev West Ham nedflyttade och Kings ställning i klubben ifrågasattes av styrelsen. Inte blev det hela bättre av att han dök upp kraftigt berusad på ett krismöte med klubbens ledning. Det gick även rykten om att King ska ha skingrat pengar ifrån West Ham och stoppat i egen ficka men det har aldrig bekräftats officiellt.

Först blev King avstängd under tre månader ifrån klubben men efter den perioden valde man att sparka ut honom för all framtid. Några veckor senare hittades King död i sin lägenhet efter att ha begått självmord. Enligt hans son hade King gått in i en depression efter nedflyttningen 1931 och när han sedan blev sparkad av klubben blev det droppen som fick bägaren att rinna över.

Syd King var med och formade West Ham under inledningen av dess existens och rubriken ”Syd King är West Ham och West Ham är Syd King” talar onekligen sitt tydliga språk om en karismatisk herre som dessvärre fick ett väldigt tragisk slut på livet.