10 års torka utan mästerskap för England skulle få sitt slut under Italien-EM 1980. Men trots entusiasmen på hemmaplan och med en tränare som försökte ”spela enkelt” blev Englands sommar 1980 ingen vidare succé.
När Alf Ramsey och hans England sa tack och adjö mot Västtyskland i kvartsfinalen av VM i Mexiko 1970 var det nog få som trodde att det skulle dröja ytterligare tio år innan världsmästarna ifrån 1966 skulle spela ett stort mästerskap igen.
VM:et i Mexiko signalerade också slutet på en era som förbundskaptenen Alf Ramsey, med VM-guldet 1966 som kronan på verket, byggt upp. Även om Ramsey fortsatte i fyra år till så misslyckades han med att kvalificera sitt England för såväl EM 1972 som VM 1974. Misslyckandet att nå VM-slutspelet i Västtyskland var droppen för det engelska fotbollsförbundet som sparkade Ramsey i maj 1974.
Don Revie tog över efter Ramsey men utan någon vidare succé. Först misslyckades han med att kvala in till EM 1976 och när sedan landslaget låg pyrt till för att kvala in till VM i Argentina 1978 valde Revie självmant att lämna posten som förbundskapten.
”Jag satt och pratade med min fru Elsie en kväll och vi kom fram till att jobbet som Englands förbundskapten var ett avslutat kapitel för oss. Det inbringade alldeles för mycket bekymmer för människorna i vår familj. Nästan alla i hela landet ville ha bort mig som förbundskapten så därför gav jag dom det som dom ville ha. Det skärrade mig enormt att vi inte lyckades nå VM 1978. Tillslut blev situationen ohållbar”.
Det engelska fotbollsförbundet stängde av Revie i 10 år för att han, vad dom ansåg, hade dragit vanära över fotbollen i England, men det fick dom sedermera backa ifrån. Dock kvarstår faktumet att Revie aldrig tränade ett lag i England igen.
Istället tog en herre vid namn Ron Greenwood över rodret kring landslaget i slutet av 1977. Han kom närmast ifrån att ha tränat West Ham United under 13 år och lett dom till stora framgångar såväl inhemskt som ute i Europa. 1965 vann West Ham bl.a. Cupvinnarcupen och året innan hade man bärgat den anrika FA-cupen.
Greenwood återgick omgående till grunderna och ville spela så enkelt som möjligt – något som tilltalade flertalet av spelarna. Southampton-stjärnan Dave Watson var en av dom som uppskattade den nya taktiska inställningen som Greenwood hade kring landslaget.
”Fotboll är en enkel sport, du behöver inte göra det komplicerat, och Ron återinförde just denna enkelhet till landslaget”.
Greenwood lyckades inte rädda kvalificeringen till VM 1978 utan fick istället inrikta sig på EM 1980 som skulle spelas i Italien. I sin kvalgrupp hade England fått Danmark, Nordirland, Irland samt Bulgarien och vann gruppen relativt bekvämt. Detta gjorde att ett visst mån av optimism hade börjat sprida sig hemma i England.
Men oavsett hur stor påverkan som idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet kan ha på befolkningen i ett samhälle kunde ingen ignorera dom problem som fanns i England vid denna tidpunkt. Över två miljoner människor var arbetslösa vilket var den högsta siffran sedan 1935. Lägg därtill att den siffran skulle öka med ytterligare en miljon innan året var till ända.
Som uppladdning inför mästerskapet hade England arrangerat två stycken träningsmatcher under våren 1980. Först besegrades Spanien i Barcelona med 2-0 innan dom regerande världsmästarna Argentina fick se sig slagna på Wembley med hela 3-1. Detta i en match som f.ö. såg en 19-årig Maradona briljera inför engelsk publik för första – men definitivt inte sista – gången.
Englands avslut i dom brittiska mästerskapen under våren blev en aning misslyckade men det berodde till stor del på att samtliga spelare ifrån Nottingham Forrest var iväg för att spela Europacupfinal mot Hamburger SV. Truppen som skulle åka till Italien innehöll många spelare ifrån just Nottingham men även Liverpool som också var ett stort lag vid denna tidpunkt. Totalt innehöll laget 19 Europacuptitlar vilket i sig ingav en hel del respekt.
Bryan Robson lämnades något förvånansvärt utanför truppen efter den märkliga resan till Australien, som det engelska landslaget gjorde, under våren 1980. En resa som Robson själv har beskrivit som den värsta i hans liv.
Dom sista veckorna innan avresan till Italien spenderade engelsmännen på ett stort hotell i Hertfordshire. Den största underhållningen på hotellet var stereon som Dave Watson hade tagit med sig. Hela laget samlades inne på hans och Steve Coppels rum för att lyssna på musik. Coppel själv var dock lite missnöjd med musiksmaken som en del av hans lagkamrater hade.
”Jag var ett stort Status Quo-fan på den tiden men den sommaren samlades alla inne på vårt rum för att lyssna Gerry Raffertys senaste album”.
Några spelare tog en inhyrd helikopter till den stora hästtävlignen på Epsom och tillsammans med 400,000 andra åskådare bevittnade man när Willie Carson vann för andra året i rad. Precis innan avfärden till Italien fick man också hälsa på premiärministern Margaret Thatcher i hennes stora boning.
Men tillslut var det dags för truppen att resa till Italien. Där bodde man uppe på en bergstopp nära den lilla staden Asti. EM-slutspelet innehöll på denna tid åtta lag som var indelade i två grupper. Gruppsegrarna gick sedan vidare till final medan tvåorna fick göra upp om tredjepriset. England hamnade i samma grupp som Belgien, värdnationen Italien och Spanien.
I Italien var förväntningarna skyhöga på värdnationen. Men uppladdningen var knappast optimala för italienarna. Någon månad innan EM:ets början nystades en stor muthärva upp i landet där 33 spelare skulle ställas inför rätta pga. att man tagit emot pengar för att göra upp matcher.
Detta gjorde att förbundskapten Enzo Bearzot hotade med att lämna sitt uppdrag om han inte fick reda på av förbundet, i god tid, vilka spelare som fanns till hans förfogande. I mitten av maj fick han det värsta tänkbara beskedet när hans anfallsstjärna Paolo Rossi blev avstängd i tre år (något som senare kortades ner till två).
Även Greenwood hade lite anfallsbekymmer inför mästerskapet då Nottinghams Trevor Francis dragit på sig en tung skada och fick stanna hemma i England. Kevin Keegan fanns med, men efter en slitsam och lång säsong med Hamburger SV var anfallare utsliten.
Några som däremot var pigga, fräscha och såg fram emot turneringen var ungtupparna Kenny Sansom och Glenn Hoddle, dom delade dessutom rum med varandra i Italien. Men medan Hoddle höll sig lite i bakgrunden fick Sansom nöjet att spela kort med några av lagets mest rutinerade rävar i Kevin Keegan, Terry McDermott och Peter Shilton.
Samma kväll som mästerskapet drog igång med matcherna mellan Västtyskland och Tjeckoslovakien samt Nederländerna mot Grekland, drabbade cirka 400 engelska – och italienska huliganer samman inne i centrala Turin. Något som skulle komma att bli en mindre angenäm följetång under detta mästerskap.
England gick in till öppningsmatchen mot Belgien som stora favoriter och inledningen lovade gott för engelsmännen. Redan efter tjugosex minuter chippade Ray Wilkins elegant in ledningsmålet över en chanslös Jean Marie Pfaff. Glädjen varade dock inte särskilt länge utan belgarna kvitterade tämligen omgående genom Jan Ceulemens.
Direkt efter målet bröt kraftfulla slagsmål ut på läktaren mellan diverse supportrar. Anledningen verkade vara, enligt den engelska tidningen The Times, att italienare på läktaren hade börjat jubla över Belgiens kvittering, vilket gjort engelsmännen vansinniga.
Tumultet fortsatte en stund innan domaren tillslut avbröt matchen. Då hade den italienska polisen börjat spruta tårgas på läktaren och det påverkade även spelarna på plan. Bland annat kunde man se hur Englands målvakt, Ray Clemence, tar sig för ansiktet och går mot avbytarbänken.
”Helt plötsligt, utan synbar anledning, kände jag hur mina ögon började rinna. Det var en fruktansvärd känsla som infann sig i hela kroppen. Sen insåg jag att det var problem, uppe på läktaren, bakom mig”.
Matchen återupptogs efter fem minuter men båda lagen hade svårt att hitta tillbaks till rytmen som man hade innan avbrottet.
I den andra halvleken pressade England på för ett ledningsmål och med femton minuter kvar gjorde också Tony Woodcock 2-1. Vad många först dock missade var att den tyske linjedomaren hade höjt sin flagga för offside innan han sänkt den igen. Engelsmännen sprang tillbaks till mittlinjen innan dom insåg att målet var bortdömt.
Det oavgjorda resultatet gav, av många anledningar, en bitter eftersmak i engelsmännens munnar. Man hade hoppats på en flygande start på mästerskapet men redan efter en omgång såg det besvärligt ut att lyckas vinna gruppen. Dock skulle eftersnacket mest handla om incidenterna på läktaren och tumultet som engelska huliganer hade orsakat. En av dom som var extra förbannad var förbundskaptenen Greenwood.
”Vi skäms över dessa människor. Vi har gjort allt vad vi kunnat för att göra ett bra intryck på världen och sen kommer dessa idioter och förstör allting”.
Även FA:s president, Sir Harold Thompson, var förbannad.
”Det är sorgligt att allt det som Greenwood byggt upp kan bli förstört av några fåtal idioter. Dom är verkligen inga supportrar”.
Med tanke på problemet som varit dittills under mästerskapet mellan engelska – och italienska supportrar var atmosfären spänd när dom båda länderna skulle mötas på Stadio Comunale i Turin. Borgmästaren i staden hade hotat med att matchen skulle avbrytas vid minsta oroligheter på läktaren och förbjöd dessutom alkoholförsäljningen inne på arenan.
Italiens öppningsmatch mot Spanien hade inte varit någon höjdare för värdlandet. Spanien var det överlägset nästa laget och borde vunnit matchen som slutade 0-0.
Greenwood valde att göra flera förändringar jämfört med premiären. Den kanske allra märkligaste av dom alla var att han bytte målvakt från Ray Clemence till Peter Shilton. Detta var något som många beskrev som förbundskaptenens största svaghet – han var för snäll. Istället för att utse en förstamålvakt, alternerade han mellan dom båda.
Kevin Keegan hade, inför matchen, haft lite problem med magen men repade sig lagom till avsparken. 60,000 åskådare hade klämt in sig på den stora betongläktaren i Turin och allt övervakades av en stor polisstyrka. Omkring en timme innan avsparken bröt slagsmål ut på läktaren men kunde snabbt stävjas av polisen.
När spelarna anlände till arenan stack engelsmännen ut med sina pluffsiga träningsoveraller medan italienarna hade skräddarsydda varianter i silke.
”Vi kom i våra Admiral-träningskläder medan italienarna anledde i skräddarsydda, ljusblå, silkesoveraller och Ray-bans solglasögonen. Där och då kändes det nästan som att vi redan låg under med 1-0”.
Matchen inleddes i ett högt tempo där engelsmännen försökte störa italienarnas rytm medan Gentile gjorde allt vad han kunde för att göra livet surt för dom engelska spelarna. Lagen utbytte chanser med varandra och det hela såg ut att sluta mållöst när bollen kom ut till Graziani på vänsterkanten. Phil Neal gick bort sig och ett perfekt slaget inlägg av Graziani hittade in till Tardelli som störtade fram och tryckte dit segermålet.
Samtidigt som England och Italien hade spelat, hade Belgien besegrat Spanien med 2-1. Därmed väntade nu en avgörande match mellan värdnationen Italien och Belgien. För Englands del handlade det nu om att försöka få till ett bra avslut mot Spanien i den sista gruppspelsmatchen.
Inför drabbningen hade det rapporterats i italiensk media att Keegan skulle ha sagt att den rumänska domaren, i matchen mot Italien, var mutad. Keegan sjäv påstod att han blivit felciterad. Tillslut erkände också journalisten sitt misstag och bad om ursäkt.
Greenwoods lag vann mötet med Spanien med 2-1, efter mål av Trevor Brooking och Tony Woodcock. Men det hjälpte föga, England slutade trea i sin grupp och mästerskapet blev ett fiasko.
Förbundskaptenen Greenwood blev ifrågasatt för sina laguttagningar och främst det faktum att han använt sig av 19 spelare på tre matcher. Det var enligt engelska tidningar ett tecken på tränaren svaghet och hans konstanta vilja att vara vän med sina spelare.
”Jag har absolut misslyckats. Jag kör inga ursäkter angående laguttagningarna. Vi gjorde vårt bästa men det var inte tillräckligt”.
Även spelarna fick utstå mycket spott och spä när dom kom hem till England igen. Steve Coppell minns att laget blev ordentligt kritiserade av tidningarna hemma på dom brittiska öarna.
”Pressen var obarmhärtiga vid vår hemkomst. Jag minns att jag blev kritiserad av flertalet f.d. landslagsspelare som spelat på min position en gång i tiden. Det smärtade mig djupt”.
Ron Greenwood fortsatte att leda England i kvalet till VM 1982. Under denna period kom man upp i en väldigt dyster svit när man gick fem raka matcher, på Wembley, utan seger – den värsta sviten någonsin för det engelska landslaget. VM:et i Spanien 1982 blev inte heller någon succé och efter mästerskapet valde Greenwood själv att gå i pension.
Landslaget som reste till EM 1980 hade lidit hårt av att inte spela ett stort mästerskap sedan VM i Mexiko 1970. Man hade halkat efter andra stornationer som Italien och Västtyskland i såväl kvalité som mästerskapsrutin. Detta i kombination med huliganism och tveksamma laguttagningar gjorde att Englands mästerskapssommar blev ett monumentalt fiasko.
Ett misslyckande som skulle fortsätta att cementera engelsmännen som ett förlorande landslag – ett epitet som lever vidare än idag.
fotbollshistoriabyoskar.wordpress.com 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.